blir så varm när jag tänker på er där ute som känner mig och som bryr sig om. bara det gör allting så mkt bättre. jag ville bara passa på att säga att det är mycket bättre nu och att jag får vänta och se vad som sker härnäst. allt jag kan göra är mitt yttersta. om det inte håller måttet så får jag hitta nåt annat.
då var det inte meningen att jag skulle vara där.

ni är så bra, vänner och familjen.

// FattyHug to y'all

en rejäl käftsmäll

jag vet inte hur jag ska börja...


fortfarande lite chockad, ledsen och upprörd.
kom så oväntat, för jag trodde det hade rett ut sig.

men idag blev jag nerkallad till personalchefen där också receptionschefen satt...precis som förra gången.
de såg inte glada ut och jag visste att detta inte skulle sluta väl.

de sa massa saker som jag delvis håller med om, saker som vi pratat om förut.
men sen var det helt nya grejer...och jag förstår inte vad det har med mitt jobb att göra?!?
grät inte denna gång.
jag var lugn...
fanns ingen mening med att försöka övertyga dem. de verkade ju hålla fast vid vissa saker. det kan stämma på ett sätt, men å andra sidan förstår jag inte var de fått allt ifrån, vem som sagt dessa saker och rapporterat till dem?

sen frågar jag mig själv, varför kommer de inte direkt till mig om det är något jag gör fel?
här har jag gått o trott att allt jag gjort efter vårat första samtal, att saker och ting flöt på.
jag har t o m fått positiv feedback från olika avdelningar och det har inte varit en enda hint om att jag har skött mig dåligt.

vad är det då som gör att det blir såhär?
är jag verkligen på det sättet som de påstår, när ingen annan verkar ha den uppfattningen? i så fall är det inget de säger till mitt ansikte.
de som känner mig (även de som känt mig en kort tid) fattar inte vad de pratar om.
...jag har inte hört det på detta sättet förut.

jag är väldigt förvirrad och undrar nu om jag är helt ute och cyklar när det gäller min egen självkännedom?
är jag helt clueless? i så fall har jag vandrat genom livet i 27 år och aldrig någonsin fått ledning eller uppmaningar om att det kan vara på ett annat sätt.
är det något jag missat? är det nåt som någon undanhållit?
jag vet inte vad jag ska göra nu.

hur kan de tro att man efter de orden ska kunna ge ännu mer av sig själv, att vara ännu gladare, visa mer GO och vara mer framåt? vad är det som lockar att jag ens vill vara kvar? hur kan de tror att man vågar utföra ens arbetsuppgifter när man helt fel trott att allt varit frid och fröjd, när det i själva verket pratats bakom min rygg? vad kan man lita på? tydligen inte mina egna instinkter. de indikerar uppenbart helt galna siganler.

belönas inte hårt arbete? trots svahgheter? belönas inte arbete som kanske inte är ens drömjobb, men att man ändå är villig (självklart) att arbeta, för att kunna försörja sig eller för att ha något att grabba tag i, när det inte finns något annat i yrekslivet som funkar i nuläget? jag har just nu inte lyxen att kunna göra det jag allra helst vill, ska man straffas för att man ändå vill göra något av sitt liv?
räknas det inte att man varje dag dyker upp och gör sin grej?

vad ska man göra?
är jag verkligen så slö? borde jag hinna mer? jag förstår inte hur det ens kan vara mänskligt möjligt då jag konstant sitter och jobbar? jag går knappt på toa. vad begär dom?

och hur glada är dom själva?
hur bra föredömen är de?
och är det nödvänidigt att skrämma vettet ur en genom att sitta två chefer mot en anställd?
plus att dra allt det där negativa, i stort sett alla mina arbetsuppgifter...och sen inte säga ett enda upplyftande ord.

Grattis.

ni tog precis ifrån mig min anleding att gå upp på morgonen...
min anledning att klä mig...
min enda dagliga sociala stimulans, den må varit vad den varit men ändå...
det kanske var detta som höll mig igång...även om det inte varit min dröm...så har jag kämpat.

varför ska detta tas ifrån mig?

varför kämpa när det man gör inte duger?

// Förkrossad Fatty...