jag vet inte hur jag ska börja...
fortfarande lite chockad, ledsen och upprörd.
kom så oväntat, för jag trodde det hade rett ut sig.
men idag blev jag nerkallad till personalchefen där också receptionschefen satt...precis som förra gången.
de såg inte glada ut och jag visste att detta inte skulle sluta väl.
de sa massa saker som jag delvis håller med om, saker som vi pratat om förut.
men sen var det helt nya grejer...och jag förstår inte vad det har med mitt jobb att göra?!?
grät inte denna gång.
jag var lugn...
fanns ingen mening med att försöka övertyga dem. de verkade ju hålla fast vid vissa saker. det kan stämma på ett sätt, men å andra sidan förstår jag inte var de fått allt ifrån, vem som sagt dessa saker och rapporterat till dem?
sen frågar jag mig själv, varför kommer de inte direkt till mig om det är något jag gör fel?
här har jag gått o trott att allt jag gjort efter vårat första samtal, att saker och ting flöt på.
jag har t o m fått positiv feedback från olika avdelningar och det har inte varit en enda hint om att jag har skött mig dåligt.
vad är det då som gör att det blir såhär?
är jag verkligen på det sättet som de påstår, när ingen annan verkar ha den uppfattningen? i så fall är det inget de säger till mitt ansikte.
de som känner mig (även de som känt mig en kort tid) fattar inte vad de pratar om.
...jag har inte hört det på detta sättet förut.
jag är väldigt förvirrad och undrar nu om jag är helt ute och cyklar när det gäller min egen självkännedom?
är jag helt clueless? i så fall har jag vandrat genom livet i 27 år och aldrig någonsin fått ledning eller uppmaningar om att det kan vara på ett annat sätt.
är det något jag missat? är det nåt som någon undanhållit?
jag vet inte vad jag ska göra nu.
hur kan de tro att man efter de orden ska kunna ge ännu mer av sig själv, att vara ännu gladare, visa mer GO och vara mer framåt? vad är det som lockar att jag ens vill vara kvar? hur kan de tror att man vågar utföra ens arbetsuppgifter när man helt fel trott att allt varit frid och fröjd, när det i själva verket pratats bakom min rygg? vad kan man lita på? tydligen inte mina egna instinkter. de indikerar uppenbart helt galna siganler.
belönas inte hårt arbete? trots svahgheter? belönas inte arbete som kanske inte är ens drömjobb, men att man ändå är villig (självklart) att arbeta, för att kunna försörja sig eller för att ha något att grabba tag i, när det inte finns något annat i yrekslivet som funkar i nuläget? jag har just nu inte lyxen att kunna göra det jag allra helst vill, ska man straffas för att man ändå vill göra något av sitt liv?
räknas det inte att man varje dag dyker upp och gör sin grej?
vad ska man göra?
är jag verkligen så slö? borde jag hinna mer? jag förstår inte hur det ens kan vara mänskligt möjligt då jag konstant sitter och jobbar? jag går knappt på toa. vad begär dom?
och hur glada är dom själva?
hur bra föredömen är de?
och är det nödvänidigt att skrämma vettet ur en genom att sitta två chefer mot en anställd?
plus att dra allt det där negativa, i stort sett alla mina arbetsuppgifter...och sen inte säga ett enda upplyftande ord.
Grattis.
ni tog precis ifrån mig min anleding att gå upp på morgonen...
min anledning att klä mig...
min enda dagliga sociala stimulans, den må varit vad den varit men ändå...
det kanske var detta som höll mig igång...även om det inte varit min dröm...så har jag kämpat.
varför ska detta tas ifrån mig?
varför kämpa när det man gör inte duger?
// Förkrossad Fatty...
10 comments:
Men herregud... Dina chefer verkar inte veta så mycket om hur man bemöter sin personal. Nu vet jag ju inte i detalj vad som hänt, men hade det varit jag så hade jag blivit helt förkrossad! Inte kul att gå till jobbet nu förstår jag. Vet inte vad jag ska ge dig för råd, men sist jag inte trivdes med min chef så valde jag att sluta. Ibland kan det vara värt det trots att jobb inte växer på träd. Tänker på dig iaf å hoppas att du snart är på bana igen.
Nu är det så här att du är en skitbra person och jag tycker att de verkar helt nollställda på hur man sköter sin personal. Fia, du verkar vara på fel ställe, där de inte ser fördelar utan bara trycker på dina svagheter. Jag hoppas innerligt att allt löser sig till det bästa för dig. En stor KRAM!!!!
tack Linda och Camilla. Det kändes jobbigt imorse, men efter att dagen gick så tänkte jag ändå att jag ska kämpa på och visa mitt bästa jag, slå dem med häpnad...om det så är det sista jag gör. Jag har en månad nu där jag ska försöka ändra mig och bättra mig. Visst motivationen är borta och jag bryr mig inte så mkt om vad de tycker. Jag vet att jag har många som gillar mig på jobbet. Men själva arbetet i sig kanske inte är min grej, spelar ingen roll, de hanterade det hela ganska klumpigt. Men men, det löser sig på nåt sätt. Stor kram!
Skönt att du kan tänka som du gör. Du har en skön stil! Lycka till i fortsättningen. Kram!
Jag fattar inget, vilket konstigt sätt av dina chefer! Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men skickar en kram jag också. Förstår om du inte är så motiverad att jobba kvar där...
Men Fia... Vet inte vad jag ska säga, blir helt förstummad o upprörd när jag läser dina rader.
Du skriver förstås inte konkret vad de olika grejorna är (vi kan ta det på telefon om du vill) men en sak är klar, sättet de behandlar dig och det sätt de framför kritiken på är inte Ok.
Chefer borde vara profsigare.
Du är väl inte med i facket, annars borde du tala med någon från det hållet.
Känner med dig, lider med dig och blir mäkta upprörd.
Ber för dig.
Kram från pappa Peo
Men vad är det som hänt? Låter som om du har någon avundsjuk kollega som baktalat dig. Vi trodde ju att du hade det bra på jobbet. Skönt att du ändå vill kämpa på, att du inte ger upp alldeles. Det vore nog lätt hänt i det läget.
Instämmer med fadern att vi tänker på dig och ber för dig.
Många kramar också från mamma.
Tack jag blir så glad för ert stöd. Tack mamma o pappa för att ni ber för mig. Jag fick en dusch av styrka redan i morse, de var där jag fick kämparglöden...beslutet att ge mig bästa oavsett om jag stannar eller inte. Har pratat med en del olika personer och upplever en viss lättnad, frihet, och oron har släppt.
Gud släpper mig aldrig med blicken. Stor kram till er alla. I'm fine now :)
Läste det först nu och jag håller med tidigare "talare" i det mesta. Förstår att du kanske inte vill spilla ut all your guts på bloggen i detalj men det låter ju helt klart märkligt. Åtminstone bemötandet. Sen som sagt vad det är är ju frågan vi alla kanske är lite nyfikna på men du berättar ju det du vill såklart kära syster! Du vet att jag tänker på dej! Många kramar och är glad att du mår bättre!
Kan bara hålla med övriga talare. Och du! Efter många års slitande med liknande jobb så kan jag säga, upphör aldrig att förvånas. Du skulle kunna be dina chefer att prata med dig, alltså direkt, inte samla massa och ösa över dig. Det är alltid bra att skriva ner händelseförlopp också. Datum, vad sades, vad har du och de gjort åt det? Får du hjälp och handledning? Vad har du tänkt på och förbättrat? Skriv också ner när du får positiv feedback. Det är alltid bra att ha underlag och kunna prata för sig. Nåväl, låt inte detta rubba din balans och din person, du vet ju som sagt att du gjort allt i din makt. Ibland fungerar jobb bra och inbland mindre bra. Vi ska ha ett rejält pepptalk nästa vecka när jag själv kravlat mig upp ur denna evighetshög av litteratur.
All my love/Anna
Post a Comment