meh, det är ju DU!

Sitter på jobbet, tänkte vara sådär äckligt snäll idag och vänta på Annika tills hon slutar så vi kan åka hem tillsammans med min taxi. Så slipper hon skumpa runt på bussar och dylikt hela eftermiddagen. Hon ska ju liksom ändå sitta och köra till karln sin i några timmar, så det kan hon vara värd.
Förkorta sträckan så mycket som möjligt, tidsmässigt så att säga.
Jag vet vad ni alla tänker nu, men tyvärr, kan inte bli kompis med er alla. Trots min awsomeness.

Sen har hon ju hjälpt till och fyllt upp hela mitt kylskåp och skafferi i veckan och rådit bot på sällskapsjukan. Så det är ju tjänster och gentjänster som råder.
Visst blir det sena nätter när hon slutar som hon gör och vi sitter i "biktsoffan" och beklagar oss över det ena och det andra. Det är få förunnat att ha nån att fräsa och skratta ihop med. Man behöver liksom bara morra av sig lite då och då. Det är hälsosamt för kropp och själ.

Det har ju hänt en hel del under den månad som gått sen jag sist dokumenterade det ämliga livet i Farsta. Undrar var jag ska börja?

Har ju införskaffat mig en ny katt, en till katt rättare sagt.
Blondie, som jag skrivit om tidigare. Hon blev min, det såg jag till.
Fick henne i lördags och då hängde hon mest på toan, alltså hon höll sig hela tiden inne på badrummet.
Såg genast framför mig hur hon hängde och slängde på/från (?) toasitsen.
Kände genast ett behov att rätta till den felaktiga uppgiften. Men alla kanske inte har så livlig fantasi som jag?

Under dagarna har jag och Annika hjälpts åt att mota ut Blondie från Annikas rum och även från soffan, vi blev lite oroliga om hon hade gått på lådan ordentligt och vågat sig ut för att äta nåt överhuvudtaget. Det var en liten pöl under soffan som fick städas upp, jag misstänker att den blev till under städningen i onsdags då dammsugaren gick varm. Katter brukar inte vara nåt fan av sådana monster.

Men inatt hade hon skött sig, så det verkar inte vara något stort låd-problem som behöver tas itu med, utan mest bara vanlig försiktighet i nya hem-tndenser som ska jobbas bort. Tror Charlie är boven, min första katt, för han är så nyfiken och vill hälsa på Blondie som bara fräser bort honom. Inatt fick Charlie vara hos Annika, så Blondie kunde få lite lugn och ro.

Vet att man ska ge det tid o.s.v och att det kommer lösa sig så småningom. Men hur ska man göra under tiden? Bara låta dom vara antar jag, men jag vill bara inte att det händer en olycka igen. Får väl se vad som sker i helgen. Det kan ju ta veckor, månader det där.

Jag som har så mycket tålamod, det blir hur bra som helst.
Precis.

Jo!

Förrförra helgen var ju jag iväg på kryssning med mina bästa vänner. Som vanligt är det en mycket speciell upplevlese och väldigt speciella människor. Det går liksom inte att komma i närheten av att beskriva hur det var, bara den som var med vet. Haha
- What happens on Birka, stays on Birka.
Well, jag bunkrade i a f upp mitt lakritsförråd som brukligt.

Om man börjar känna av lite vardagstristess, boka en resa ut till sjöss, så har du en sjuk historia att berätta sen för dina vänner när du kommer hem. Det är mitt tips, som en present, från mig till dig.
Varsågod, det är gratis.
Och du ska vara glad att du slipper pröjsa massa mer pengar för en hcp-hytt. För mina kryssningar blir way much more expensive än en vanlig gångares. Tycker jag kan vara lite smått diskriminerande.

Vad hände mer? Jo, fredagen innan kryssningen var jag, Annika och Tom ut och invigde hans STAFF-kort på Anglais (m.a.o halva priset i rest. o bar bl a)

-Vad vill du ha hjärtat? Frågan var tydligen riktad till mig, där jag stod, med sträckt huvud upp mot höga bardisken. Well, det var värst vad kärvänliga vi var här då.
Tom haffade ett bord vi och satte oss och småpratade.

P och Mike dök upp strax efteråt och aftonen blev ytterst gemytlig.

Vi brukar liksom inte hinna umgås så mycket efter jobbet, så detta var once in a life-time oppertunity. Ungefär.

En rolig incident inträffade då en lite överförfriskad ung man slog sig ner vid vårat bord efter att ha hälsat på hela sällskapet. Vi trodde ju att nån i gänget kände killen, men det gick snabbt upp för oss att han var en total främling för alla när ingen verkade veta vad han hette. Han var fortfarande törstig och på jakt efter mer dricka. Tyvärr var baren stängd och sista beställningen redan förbi. Han sneglade på min pîna colada, jag greppade lite hårdare om mitt glas och tittade åt ett annat håll.


Förra fredagen, alltså exakt en vecka efter, besökte jag och sidekick S.S vårt gamla kära hak vid slussen. Där träffade vi många människor from the old days. Blev en slags reunion i många avseenden. För när vi satt där och tjattrade i godan ro, gled det ner en ung man i hörnet på vår soffa och med ens kände jag igen hans ansikte (ovanligt att jag minns en sån random guy, kan ha svårt för det där med känna igen folk man bara sett en gång och knappt pratat med)

-Du var på Anglais för exakt en vecka sen, utbrast jag och viftade med pekfingret.

Killen tittade storögt på mig.
-Ja det kanske jag var, mumlade han. Jag berättade gladeligen (lite lagom nöjd över mitt plötsligt fabsulösa minne) mer vad han hade gjort och sagt. Han kände sig lite generad men satt kvar. Vi pratade och småskrattade åt det hela. Efter en stund tackade han för sig och gick.

När jag och S.S gjorde vår lilla sorti runt tvåtiden, passerade det en kille som precis hade kommit in, jag tänkte tyst för mig själv, -har inte jag sett honom nånstans? Han fick syn på mig och böjde sig genast ner mot mitt öra;
-Var firade du nyår?
I samma sekund visste jag vem han var och åter igen där flög mitt pekfinger upp och viftade;
-Det är ju du!, Det är ju du som hjälpte mig uppför alla trappor på Mosebacke!

Sjukt. Här beslutar jag mig av en slump för att besöka vårt gamla hak, varvid jag vid tre olika tillfällen under kvällen återser personer från andra ställen, som jag där också bara träffat slumpmässigt.

Livet är bra intressant.

Valborg firades hos S.S och "grannen". Gott och kul som vanligt när det vankas hemmafester.
Fick veta att grannen har en lillasyster, som var där, som var cool och skön. Språkades lite och hon sa att hon hade sett mig då o då. Jag kunde inte säga detsamma. Men sen har ju jag ett skadat ansiktsminne också, efter alla år i storstan där fejsen bara passerar som på ett rullband.

Åter igen fick jag en mycket sjuk inre syn.

Nähä, nu är Annika snart redo att åka, sprang precis ner för att byta om, så det är bäst att jag avlutar detta och korrar och allt det där tjafset sen när jag kommer hem.

Bye bye for now then.

Nu är artikeln i FRIDA ute. Själv har jag ej fått se den än, men journalisten skulle skicka lovade hon. Att man aldrig sluta förvånas över hur ofta man glöms bort? Bara visste det!



/FatCat - the one with the cab