hunger

Att jag aldrig lär mig.

Blev inte att gå och lägga sig tidigare än 02.00 igår heller. Men jag lcykades ju sova bort hela kvällen så kanske inte så konstigt att jag tyckte att jag hade lite vaken tid att ta igen. Även fast jag vet att man inte kan spara sömn på det viset, bunkra upp och lagra för att sedan ta fram och känna sig lite extra utvilad efter nätter som dessa.

Redan hungrig, tror jag tar tidig lunch idag. Luncherna här är så goda, finns så mycket att välja på. Helst skulle jag väl vilja äta allt. Försöker äta så mycket fisk som möjligt, lagas liksom lite för lite sånt hemma. Det lagas överlag alldeles för lite av alla slag där hemma (sitter på jobbet då hemma plötsligt blir "där").

Tyckte att jag skulle träffa en kompis i veckan, men det visar sig bli knepigt eftersom han fått panikångest-attacker igen. Bakslag. Hmm...jag börjar bli mörkrädd över alla vänner i min närhet som drabbats av detta. Ångest, riktig ångest... Jag har ju bara haft nån slags light-version känns det som men jag kan säga att det är inget jag önskar någon. Har inte behövt piller eller läggas in, men det skulle lika gäena kunna vara jag. Vem som helst kan drabbas, du kan känna dig hur stark som helst, som om du orkar tusen mil till, men kroppen stänger bara av och sen tar det månader, ibland år innan man överhuvudtaget är en spillra av sitt forna jag.

Det är en sjukt stressad värld vi lever i. Kanske är det konstigare att inte fler hamnat på hispan?

Jag är glad att jag kan äta (oftast), umgås med folk, hitta på saker, komma ihåg saker, sova, känna känslor, formulera mig, jobba och fungera som människa.

Nä nu ska jag ringa Tom (hotellvärd) och undra om han vill gå o käka lunch med mig. Han trakasserade mig sist för att jag hade gått utan honom. Vi gör allt för att undvika trakasserier på jobbet. :)


/ FatCat, the starving one