Total Pageviews

Thursday, February 28, 2008

annat var det för 10 år sen

för första gången på länge vaknade jag av klockradion, inte 5-10 min innan som annars är så populärt. sov inte så många timmar men kände mig inte särksilt mycket tröttare än annars.

igår såg jag 3 avsnitt av dokumentärserien "Klass 9 A" (de som hunnit gå på TV) som min syster tipsade om. man kan se dem om man som jag har missat alltihop på svt.se.
det är intressant hur lite de vet nuförtiden.

- i vilket land ligger London?
- vad betyder singular?

...och de verkar inte gjort särskilt många muntliga redivsningar? hallå? det övade man på redan i 6:an. i årskurs 9 fick vi på svenskan i uppgift att hålla föredrag inför klassen som skulle vara minst 15 min. alla vet vilken evighet bara 5 min känns. men jag pratade på om Thailand, spelade musik från en känd thailänds grupp och visade grejer och diabilder. kunde hållt på hur länge som helst men var tvungen att begänsa mig lite, men 20 min tror jag nog att jag höll på iaf.
plus fick 2 avbrott pga av nån som knackade på dörren och ville nåt. det är rena rama avledningsmanövern och man tappar lätt fokus.
men det gick galant och jag fick självklart femma :P .

men jag hatade det och mindes ingetting vad jag hade sagt efteråt.
blackout.
än idag tycker jag inte om att få sånt fokus på mig, men det har blivit betydligt bättre.
man klarar ju av det, men det är alltid lite jobbigt, inte min grej att hålla tal eller föredrag.

fast ibland kan jag nog förstå att det skulle kunna vara roligt om man förmedlar något man brinner för, något man verkligen vill dela med sig. då är det mycket lättare och man glömmer bort tid och rum. men jag har aldrig varit en person som hörs och syns i grupp. är vi fler än 2-3 personer intar jag en avvaktande/iakttagande roll.
vid enstaka fall, beroende på gruppdynamik och humör så kan jag roa och underhålla, berätta intressanta saker och verkligen vara på topp. men då ska jag vilja det själv. skönt att inte ha det behovet ändå.

-se mig, se mig!

hepp, nu måste jag fortsätta jobba, det har kommit lite i faxen.

laters.


/ FatCat - säger bestämt nej! (hahaha, har fått en släng av VaranTV-sjuka)

Wednesday, February 27, 2008

ska dom så ska minsann jag

jag har 12 semesterdagar kvar att ta ut av min första period.
används dom inte så upplöses dom. det blir inget kvar.
massa ledig tid som jag kan ta ut.
gaah. måste göras innan 1 april.

men vad ska jag göra?
och var?
och med vem?

råd har jag att ta ut obetald semester.
men har jag några planer?
nej.

surt.

det är i dessa lägen man ska ha en sån där pojkvän eller en väldigt lös och ledig vän.

skitsamma. jag kan knarka serier och grotta ner mig i min soffa.
moffla fefferonis och chokladbollar tills jag spyr.
det kan bli hur bra som helst.

däckade igår några timmar på kvällen.
går på sparlåga. behöver få positiv energi nånstans ifrån.
förväntingar, roliga händelser.
jag har iofs en del att se fram emot nu...
men sommaren, nej den känns faktiskt jobbig, ärligt talat.

vad deppig jag låter.
usch, inte meningen.
ser fram emot kryssningen vi börjat tala lite smått om.
the broads and me.
varit sugen länge nu.
spabehandlingar, bubbelpool och bunkra upp med fler pingviner, yey.
kommer bli grymt.

dagens lista:

life-achievements

1. hoppa fallskärm
2. plugga franska, helst i Frankrike, men annars nåt annat fransktalande land.
3. göra en egen långfilm
4. ge ut en bok
5. köpa ett hus i södra Thailand, dit jag åker minst 1 gång per år.

finns ju en hel del man skulle kunna lägga till, men det där är väl det jag allra helst skulle vilja uppnå.

meh, vad detta allt jag hade o säga idag?
hrm....tydligen.


/ Fatty Blanc

Monday, February 25, 2008

les miserables

jag är ju en listmänniska. varför har jag inte fler listor i min blogg?

detta ska vi genast ändra på. men vi kan vänta lite med dagens lista.
first things first.

var borta från msn i 2 dagar.
det kändes som en evighet.
galet.

vad gjorde jag istället då?

jo, jag såg melodifestivalen del 3 (sett alla hittills faktiskt) och förundras över hur dålig smak svenska folket har, men jag är ändå glad att både Frida och BWO kom till final. klart som korvspad enligt mig.
gillade Patrik Isakssons bidrag och Ainbusk var väl ok.... det blir nog inte kräkmarathon på den stora finalen som jag först befarade efter att flin-Christer halkade in på ett banan-skal.

I think I trhew up a little bit, in my mouth.

det börjar trilla dit lite vettiga låtar nu. sen måste man ju tänka lite större, lite längre...det ska ju slå internationellt.

btw vet inte hur de tänkte när tog med den bosniska låten, visst då borde de kanske inte få sjunga på engelska heller om man ska börja tjafsa om språket, men det är ju inte riktigt samma sak, kan jag tycka. nåväl. exotiskt om inte annat.

vad gjorde jag mer för spännande? jag diskade mitt berg som länge tornat sig över bänken. kollat igenom min ekonomi, fyllt i tråkiga blanketter och sen så har jag ätit noggers. tror jag är kär.

hur blev min helg så miserabel? för den var verkligen ingen höjdare. läs vidare så kanske du förstår.

i torsdags upptäckte jag att mitt vänstra hjul var luft-löst. fick hjälp på jobbet att pumpa upp det, men mot kvällen var det i stort sett platt. jag tänkte att det kanske de kunde fixa på jobbet nästa morgon. de kanske kunde laga punkan. sagt och gjort...Theo, vår holländske vaktmästare fixa o dona lite och pumpa upp det igen. men samma sak hände till fredagskvällen. piss!

självklart får jag ett sms från Kakan som är i stan, kattvaktar åt Eyjey som är i Paris med sin make och firar bröllopsdag. hon och en vän ville ut, denna aftonen av alla - så väljer hon denna.
lördagen bangade jag en fest p g a samma orsak.

ångest...

det är en kupp. jag säger bara det.

jaja det var väl bara o stanna hemma.
grejen var den att jag trodde väl att jag hade mer mat hemma än vad jag faktiskt hade så...inget bröd, inga ägg och ingen mjölk. all frukostmat var spårlöst försvunnen.

eftersom det blev lite knäppt med käket under helgen mådde jag därefter.
söndagen låg jag hela dagen från morgon till kväll med huvudvärk och såg CSI Miami säsong 6, avsnitt 1-13.

idag ringde jag hjälpmedelcentralen och boka in en tid. det var dags att få slut på eländet. blir helt skakig av frustration när de säger att sista tiden är 14.30 (jag slutar 14.00).
-Ja men... jag jobbar ju, har ni verkligen ingen tid?
-14.30 är vår sista tid.
-Men när stänger ni då?
-16.00

(???)

happ, fick dra lite tidigare från jobbet bara för o fixa punka på stolen. det känns gaskas löjligt. vad gör dom mellan 14.30 -16.00 då? och tror ni att hjälpmedelcentralen som ska vara till för att fixa och laga och låna ut olika hjälpmedel till handikappade av olika slag, tror ni dom har öppet på helgen? nämen handikappad är man väl bara mellan mån-fre. helgen är man ju ledig. klart det inte är öppet.

sen skulle jag ringa och ändra min städtid för att jag numera jobbar senare och därför måste skjuta fram min tid. deras städare slutar tydligen 16.00. vad jag inte förstår är hur folk gör? jobbar inte andra handikappade? får man bara hjälp om man inte arbetar, om man sitter hemma, är förtidspensionerad och rullar tummarna? så antingen ska man jobba så mycket som man känner att man klarar av och sen ska man utöver det också sköta allt i hemmet, "eftersom man är arbetsduglig, så kan man väl säkert städa sitt eget hem också". det är liksom miss i hela poängen.

ska man inte få hjälp för att man trots sitt handikapp ändå ska kunna orka och leva så normalt som möjligt? orka jobba, orka ha ett socialt liv? visst jag kan städa och göra allt själv, men då finns det inget kvar av lilla fia. då finns det ingen ork till det där som vanliga oskadade har energi till. skulle jag tex jobba mer än vad jag gör nu så skulle mitt liv bestå av jobba, sova och äta. då skulle jag få glömma allt vad fritidsintressen heter, vänner och familj.

det surrar inom mig av frustration när det känns som man hela tiden får signaler om att så länge du är handikappad ska du stanna hemma, hålla käften och bara vara tacksam över att du lever.

well, jag vill få ut mer än det mina kära vänner.

ibland blir jag så trött, sen blir jag lite irriterad på mig djälv för att jag inte kan formulera mig så som jag vill. få folk att förstå. få andra att se helheten och inte bara detaljerna. hur allt hänger ihop.

kände att jag kom igång där med mina vardagsbekymmer. men det är sånt där som äter lite på en varje dag. sånt som man tycker egentligen borde vara självklart. varför ska man inte kunna få komma hem när man vill (eller när man fakstiskt slutar sitt jobb) och ändå få ha städhjälp? och varför måste man hålla en hel eftermiddag öppen för att man ska vänta på matleverans eller fixa en punka? varför ska jag behöva ta ledigt från mitt jobb för att fixa sånt? alla dessa instanser är ju verkligen bara uppbyggda på att deras kunder/klienter är förtidspensionerade och har all tid i världen. men det spelar ju egentligen ingen roll. för min tid och din tid är lika viktig.

mitt jobb är viktigt för mig. jag kan inte hålla på dra tidigare på det ena med det tredje för att jag råkar vara handikappad. mitt jobb är lika viktigt som vems som helst. varför ska jag alltid behöva passa mig efter deras konstiga regler och tider?

vad hände med uppmuntran att ta sig ut på arbetsmarknaden?
kom igen, Sverige....

jag skäms lite.

och så listan då.


saker som kan vända allt från regn till sol:

1. sms från vänner som visar att de bryr sig.
2. att teskedarna inte är slut nere i personalmatsalen på frukosten
3. Katja i köket som hämtar en tesked åt mig ifall de är slut.
4. en beundrande blick från en söt främling i en mötande bil
5. vetskapen att Footloose kvällen närmar sig :)


slut för idag, tack för idag - elever.


/ Ms Fatty, The teacher and the preacher

Tuesday, February 12, 2008

hunger

Att jag aldrig lär mig.

Blev inte att gå och lägga sig tidigare än 02.00 igår heller. Men jag lcykades ju sova bort hela kvällen så kanske inte så konstigt att jag tyckte att jag hade lite vaken tid att ta igen. Även fast jag vet att man inte kan spara sömn på det viset, bunkra upp och lagra för att sedan ta fram och känna sig lite extra utvilad efter nätter som dessa.

Redan hungrig, tror jag tar tidig lunch idag. Luncherna här är så goda, finns så mycket att välja på. Helst skulle jag väl vilja äta allt. Försöker äta så mycket fisk som möjligt, lagas liksom lite för lite sånt hemma. Det lagas överlag alldeles för lite av alla slag där hemma (sitter på jobbet då hemma plötsligt blir "där").

Tyckte att jag skulle träffa en kompis i veckan, men det visar sig bli knepigt eftersom han fått panikångest-attacker igen. Bakslag. Hmm...jag börjar bli mörkrädd över alla vänner i min närhet som drabbats av detta. Ångest, riktig ångest... Jag har ju bara haft nån slags light-version känns det som men jag kan säga att det är inget jag önskar någon. Har inte behövt piller eller läggas in, men det skulle lika gäena kunna vara jag. Vem som helst kan drabbas, du kan känna dig hur stark som helst, som om du orkar tusen mil till, men kroppen stänger bara av och sen tar det månader, ibland år innan man överhuvudtaget är en spillra av sitt forna jag.

Det är en sjukt stressad värld vi lever i. Kanske är det konstigare att inte fler hamnat på hispan?

Jag är glad att jag kan äta (oftast), umgås med folk, hitta på saker, komma ihåg saker, sova, känna känslor, formulera mig, jobba och fungera som människa.

Nä nu ska jag ringa Tom (hotellvärd) och undra om han vill gå o käka lunch med mig. Han trakasserade mig sist för att jag hade gått utan honom. Vi gör allt för att undvika trakasserier på jobbet. :)


/ FatCat, the starving one
delete and go...

Skulle träffat nån idag, lite på kul sådär. Men han hade tydligen missat att jag satt i rullstol och när detta uppdagades i vårt planerande så bangade han direkt.


-Happ, ännu en till tänkte jag. Orkar snart inte ens bli upprörd, blir mest trött och arg... vad tror folk egentligen? Är gångare automatiskt min typ oavsett vem personen är? För det verkar ju som att det är bara de som tar risker när de träffar en handikappad tjej. Haha, jag menar vad är det som säger att
de ens är min typ? Att de inte är handikappade i skallen t.ex? Jag har ju också mina krav. Det är ju inte mig det är synd om ifall de inte ens är beredda att lära sig nåt eller villiga att öppna deras sinnen. Det är synd om dem som har så fattig och smal världsbild att de inte välkomnar människors olikheter.

Jaja, easy come easy go.


Gjorde våfflor idag när jag kom hem från jobbet. Mmm, det är verkligen gott. Blev smet kvar så jag kan göra whenever I feel like.

Mamma och pappa svängde förbi här i lördags. Hade lite julgransplundring och de hjälpte mig få bort lite skräp. Får tacka di gamle så mycket för det. De drog sedan vidare till Lina & co.

Senare på joinade Annika, min kära vän och kollga mig på lördagsaftonen då det vankades melodifestival och chokladpudding. Jag åt tre skålar och mådde nog ännu mer illa av resultatet då Christer Sjögren gick till final. Hur var det ens möjligt att komma med i själva tävlingen med en sån usel låt? Men heter man som man heter får man tydligen göra vad för trams som helst.

Usch!

Men grattis Amy, det var ju inte nån fråga om att hon skulle få nån annan plats än den hon fick. Tjejen är ju nästan äckligt käck. Blev dock chockad över att flickebarnet är 15-16 år, för mig har hon alltid varit 12... Kanske är det för att hon är så liten?

Sen så kommer ju denna härliga vidriga valentines-day. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den då jag nog aldrig nånsin har firat den på det sätt som det "ska" göras. Dvs har jag under den tidpunkten av året aldrig varit involverad i något romantiskt förhållande så det har snarare varit en nagel i ögat, denna 14:e februari. Visst man kan fira sina vänner etc etc, men -Lägg av! Sånt säger folk som har nån att fira med till folk som är singlar och som förmodligen kommer få sitta ensamma hemma och titta på TV som alla andra dagar.

Men men, vem vet, jag kanske hittar nån som vill gå på date på torsdag?
Feel free to ask. Haha.


Ska nog fira min fabulösa singelstatus och vara glad att jag slipper ett dåligt förhållande. Många lever i en dålig relation i rädsla av att bli ensamma. Jag är då hellre ensam och unnar mig allt jag vill ha och har lust att göra. Det är faktiskt inte så illa det. Why the rush? Bäst o passa på o njuta av sin totala självständighet och ta vara på den tiden. Har väl all tid i världen sen att ha kärleksproblem att grubbla mig grå över.

På lördag är det bröllop, tänk vad skönt o slippa planera ett sånt...vad skönt att bara vara gäst. Detta blir hur bra som helst.

Grattis i förskott till brudparet!


/ The Cat, Fat of Love

Tuesday, February 5, 2008

smile

-Inga hål, sa tandläkaren. -Hurra, sa jag.
Mycket bättre resultat än sist, så det är bara att gratulera mig själv för framgång på käftfronten.
Det firade jag med en chokladkaka.

På jobbfronten är det också positivt, ökad tid, mer lön och mer gemenskap. Tiptop. Visste väl att det bara var en svacka jag behövde kravla mig ur. Haft riktigt skoj de två senaste dagarna. Annika bidrar iofs en hel del till det, men de andra är också sköna. Idag lärde jag mig lite mer stuff. Kul!

Får även hjälp med bilstuff av Annikas pappa, bror och granne. De kan sånt där tydligen så det underlättar en hel del. Röstar för fler såna intiativ. Där man inte behöver be om hjälp, den bara liksom kommer flygandes. Kalas ju.

Börjat komma in i filmfas igen. Känns tryggt, trodde där ett tag att jag tappat bort hungern, men det krävdes bara en eller två så var man igång. Seg-startad är ju inget nytt adjektiv för mig.
Men när det väl rullar på så kan det gå undan.

Testar nåt nygammalt:

Ord jag gillar; kalas, fanastiskt, afton, donna, grina, rufs och käft.
Dagens lunch: kyckling, ris och kokta grönsaker.
Dagens bonus: semmelstunden
Dagens slamsugare: när semlan tog slut.

Häpp!


/ En fik-ig Fatty