les miserables

jag är ju en listmänniska. varför har jag inte fler listor i min blogg?
detta ska vi genast ändra på. men vi kan vänta lite med dagens lista.
first things first.

var borta från msn i 2 dagar.
det kändes som en evighet.
galet.

vad gjorde jag istället då?

jo, jag såg melodifestivalen del 3 (sett alla hittills faktiskt) och förundras över hur dålig smak svenska folket har, men jag är ändå glad att både Frida och BWO kom till final. klart som korvspad enligt mig.
gillade Patrik Isakssons bidrag och Ainbusk var väl ok.... det blir nog inte kräkmarathon på den stora finalen som jag först befarade efter att flin-Christer halkade in på ett banan-skal.

I think I trhew up a little bit, in my mouth.

det börjar trilla dit lite vettiga låtar nu. sen måste man ju tänka lite större, lite längre...det ska ju slå internationellt.
btw vet inte hur de tänkte när tog med den bosniska låten, visst då borde de kanske inte få sjunga på engelska heller om man ska börja tjafsa om språket, men det är ju inte riktigt samma sak, kan jag tycka. nåväl. exotiskt om inte annat.

vad gjorde jag mer för spännande? jag diskade mitt berg som länge tornat sig över bänken. kollat igenom min ekonomi, fyllt i tråkiga blanketter och sen så har jag ätit noggers. tror jag är kär.

hur blev min helg så miserabel? för den var verkligen ingen höjdare. läs vidare så kanske du förstår.

i torsdags upptäckte jag att mitt vänstra hjul var luft-löst. fick hjälp på jobbet att pumpa upp det, men mot kvällen var det i stort sett platt. jag tänkte att det kanske de kunde fixa på jobbet nästa morgon. de kanske kunde laga punkan. sagt och gjort...Theo, vår holländske vaktmästare fixa o dona lite och pumpa upp det igen. men samma sak hände till fredagskvällen. piss!

självklart får jag ett sms från Kakan som är i stan, kattvaktar åt Eyjey som är i Paris med sin make och firar bröllopsdag. hon och en vän ville ut, denna aftonen av alla - så väljer hon denna.
lördagen bangade jag en fest p g a samma orsak.

ångest...

det är en kupp. jag säger bara det.

jaja det var väl bara o stanna hemma.
grejen var den att jag trodde väl att jag hade mer mat hemma än vad jag faktiskt hade så...inget bröd, inga ägg och ingen mjölk. all frukostmat var spårlöst försvunnen.

eftersom det blev lite knäppt med käket under helgen mådde jag därefter.
söndagen låg jag hela dagen från morgon till kväll med huvudvärk och såg CSI Miami säsong 6, avsnitt 1-13.

idag ringde jag hjälpmedelcentralen och boka in en tid. det var dags att få slut på eländet. blir helt skakig av frustration när de säger att sista tiden är 14.30 (jag slutar 14.00).
-Ja men... jag jobbar ju, har ni verkligen ingen tid?
-14.30 är vår sista tid.
-Men när stänger ni då?
-16.00

(???)

happ, fick dra lite tidigare från jobbet bara för o fixa punka på stolen. det känns gaskas löjligt. vad gör dom mellan 14.30 -16.00 då? och tror ni att hjälpmedelcentralen som ska vara till för att fixa och laga och låna ut olika hjälpmedel till handikappade av olika slag, tror ni dom har öppet på helgen? nämen handikappad är man väl bara mellan mån-fre. helgen är man ju ledig. klart det inte är öppet.

sen skulle jag ringa och ändra min städtid för att jag numera jobbar senare och därför måste skjuta fram min tid. deras städare slutar tydligen 16.00. vad jag inte förstår är hur folk gör? jobbar inte andra handikappade? får man bara hjälp om man inte arbetar, om man sitter hemma, är förtidspensionerad och rullar tummarna? så antingen ska man jobba så mycket som man känner att man klarar av och sen ska man utöver det också sköta allt i hemmet, "eftersom man är arbetsduglig, så kan man väl säkert städa sitt eget hem också". det är liksom miss i hela poängen.

ska man inte få hjälp för att man trots sitt handikapp ändå ska kunna orka och leva så normalt som möjligt? orka jobba, orka ha ett socialt liv? visst jag kan städa och göra allt själv, men då finns det inget kvar av lilla fia. då finns det ingen ork till det där som vanliga oskadade har energi till. skulle jag tex jobba mer än vad jag gör nu så skulle mitt liv bestå av jobba, sova och äta. då skulle jag få glömma allt vad fritidsintressen heter, vänner och familj.

det surrar inom mig av frustration när det känns som man hela tiden får signaler om att så länge du är handikappad ska du stanna hemma, hålla käften och bara vara tacksam över att du lever.

well, jag vill få ut mer än det mina kära vänner.

ibland blir jag så trött, sen blir jag lite irriterad på mig djälv för att jag inte kan formulera mig så som jag vill. få folk att förstå. få andra att se helheten och inte bara detaljerna. hur allt hänger ihop.

kände att jag kom igång där med mina vardagsbekymmer. men det är sånt där som äter lite på en varje dag. sånt som man tycker egentligen borde vara självklart. varför ska man inte kunna få komma hem när man vill (eller när man fakstiskt slutar sitt jobb) och ändå få ha städhjälp? och varför måste man hålla en hel eftermiddag öppen för att man ska vänta på matleverans eller fixa en punka? varför ska jag behöva ta ledigt från mitt jobb för att fixa sånt? alla dessa instanser är ju verkligen bara uppbyggda på att deras kunder/klienter är förtidspensionerade och har all tid i världen. men det spelar ju egentligen ingen roll. för min tid och din tid är lika viktig.

mitt jobb är viktigt för mig. jag kan inte hålla på dra tidigare på det ena med det tredje för att jag råkar vara handikappad. mitt jobb är lika viktigt som vems som helst. varför ska jag alltid behöva passa mig efter deras konstiga regler och tider?

vad hände med uppmuntran att ta sig ut på arbetsmarknaden?
kom igen, Sverige....

jag skäms lite.

och så listan då.


saker som kan vända allt från regn till sol:

1. sms från vänner som visar att de bryr sig.
2. att teskedarna inte är slut nere i personalmatsalen på frukosten
3. Katja i köket som hämtar en tesked åt mig ifall de är slut.
4. en beundrande blick från en söt främling i en mötande bil
5. vetskapen att Footloose kvällen närmar sig :)


slut för idag, tack för idag - elever.


/ Ms Fatty, The teacher and the preacher