Dammtussar

Städpatrullen är här.
Jag är groggy, oförstående eftersom jag åt en väldigt bra frukost.
Jaja...och det där som nu hela familjen plus diverse vänner är nyfikna på kan jag ju bara säga att det behövs inte tänkas på mer. Det blir ändå inte av.
Självklart, bara för jag tyckte det kunde vara kul. Man får alltså inte tveka när det gäller sånt där. Man ska säga ja direkt, men sånt är ju jag inte så känd för, kasta mig in i saker som jag inte har koll på.

Me don't like.

Vill ju ha tid och reflektera, analysera, landa etc.

Jag är segstartad och kanske svår att hålla igång, men brinner jag för nåt då går det av sig självt nästan och jag levererar. Så sällan jag har tålamod att hålla mig kvar vid en idée och en dröm. Inspirationen är som ett tomtebloss, det sprakar och brinner och sprätter nåt så ljuvligt, men ack bara en kort stund. Sen blir det bara en förkolnad klump på ståltråd.

Är jag för lat? För rädd att misslyckas? För skräckslagen inför att möta verkligheten av mina projekt, drömmar? Att det jag trott varit min dröm kanske visar sig att jag inte alls har talang för? Inte ämnad för? Vad har jag då kvar? Det är nog det som stoppar mig allra mest. Att världen ska komma på, den där Fia hon snackar bara, det var aldrig något stort och speciellt.
Nu tänker jag högt och kanske för personligt? Vad vet jag. Men det struntar jag i. Att visa sig svag och rädd kan ibland vara ett tecken på mod. Kom plötsligt o tänka på Nasse, i Nalle Puh.

Ibland kan jag nog känna mig som en korsning av honom och åsnan Ior. Fast jag skulle loosa den där fula rosetten han har på svansroten.

Citat från en underbar artist som jag lärt mig älska:

" Flames to dust
Lovers to friends
Why do all good things come to an end"