look at the stars, look how they shine for you

när man såg ut över folkhavet, hundratals människor med händerna upplyfta
i skenet av spotlights och gröna laserljusstrålar plus en och annan mobildisplay
och chris geniala pianospel fyllde öronen med ljuva toner
tillsammans med hans ibland raspiga röst, men ändå klockrena stämma,
ljöd ut över globens alla sektioner.

då insåg jag: detta är den bästa konsert jag varit på

detta slår justin, det slår eminem
kanske inte så otippat tycker en del
men för mig som aldrig kan sitta still när hiphop spelas
för mig - Fatty, är det stort.

att detta band
slår knockout på varenda konsertminne jag bevarat.
det är inte illa.
inte alls.

vi skippade förbandet.
nä, käkade på en indonesisk restaurang mellan gullmars och globen istället.
snurrade några varv innan vi hitta varann och käket.
läs arenavägen till gullmars, gullmars till globen och så en sväng till innan vi kom rätt.
men det ordnade sig tillsut, trots hjärtklappning och migrän, vilket btw försvann spårlöst sen.
inte visste jag att en fet konsert kunde vara botemedel för besvärande huvudvärk.

hur som helst,
väl under måtliden var vi inte särskilt hetsiga utan det fick ta den tid det tog.
skönt faktiskt.
det var som om tiden stod stilla där, för vi hade plötsligt inte så bråttom längre när vi såg på klockan.

sen fanns det ju of course irritationsmoment under kvällen, när vi tagit plats för att njuta av bra musik.
som när folk skulle envisas och ställa sig i trapporna och därav skymde sikten för mig som satt ner vid sidan om. oftast räckte det med ett pekfinger i ryggen på dom, lite handviftningar och diverse grimaser, så flyttade de automatiskt på sig.

höjdpunkten var ändå när hela bandet lämnade scenen, alla stod som frågetecken: -var tog de vägen?
sen såg man hur folk började springa åt en viss riktning, nere på parkett.
plötsligt fick jag syn på en av bandmedlemmarna och jag pekade och visade Alex. de börjar springa upp i trappen och sen in mellan raderna. nästan längst bort från scen ställde dom sig och började lira.
chris presenterade trummisen som fick sjunga en sång och alla applåderade och tjöt

"you sing very beautifully here in Stockholm, it's true.
if I thought you were shit I would say so."

ödmjuka och skönt flummiga - that's Coldplay


//Fatty - viva la vida